OEM/ODM-tillverkare av smarta glasögon · Shenzhen, Kina +86 19835872450 sales@cynrin.com
OEM & ODM

ODM-utveckling: Designfasen och dess beslut

Designfasen i ett ODM-program är där köparens produkt möter tillverkarens plattform, och möten är sällan lika bekväma som det…

Av CYNRINs ingenjörs- och inköpsgrupp/ Mar 2, 2022/ 16 min läsning
ODM-utveckling: Designfasen och dess beslut

Designfasen i ett ODM-program är där köparens produkt möter tillverkarens plattform, och mötet är vanligtvis mindre behagligt än det borde vara. Köparen kommer med ett varumärke, en kund och ett kommersiellt krav. Tillverkaren kommer med en plattform som redan finns, en stycklista bakom den och en uppsättning saker som inte är förhandlingsbara eftersom de bär upp konstruktionen.

Båda ståndpunkterna är rimliga. Problemet är att designfasen vanligtvis drivs som en förhandling om specifikationer, när det egentligen sker en förhandling om vilka krav som är genuint fasta och vilka som är förhandlingsbara. Köpare som inte kan skilja dessa åt tillbringar fasen med att slåss för sådant som aldrig har varit tillgängligt och ge upp sådant som har varit det, och båda halvarna av den affären ger ett sämre program än någon sida hade avsett.

Så odm development design phase bör bäst förstås som de beslut som avgör om de återstående faserna blir smidiga eller smärtsamma — och varje ett av dem är billigare att fatta nu än senare, i en omfattning som är lätt att påvisa och lätt att underskatta.

Vilken kategori hamnar detta krav i?

odm development design phase: de tre kategorier som alla krav hamnar i

Fastställd av plattformen. De delar av designen som inte kan ändras utan en ny utveckling. I ett sortiment som vårt innebär detta vanligtvis radiomodulen och dess certifiering, battericellen och dess cellnivåtester, laddningsgränssnittet samt plattformens approach till firmware och applikationen. En köpare som begär en ändring av Bluetooth-versionen på en plattform byggd med en annan radio begär i praktiken en ny produkt, inte en ny konfiguration. Vårt publicerade sortiment har Bluetooth 5.3 på två modeller och 5.4 på resten, vilket ger en tydlig illustration: skillnaden är verklig, den är publicerad och den är inte ett konfigurationsalternativ — den är en egenskap hos en annan modell.

Konfigurerbar inom plattformen. Där de publicerade alternativen är genuina. Vår katalog visar detta tydligt: cellkonfigurationer på 55 mAh × 2, 70 mAh × 2, 90 mAh × 2 samt enkla celler på 100 mAh och 115 mAh; laddning via magnet eller Type-C; fodralalternativ på 900 mAh och 1400 mAh; kamerupplösning på 8 MP och 13 MP; samt färgalternativ publicerade för två modeller — V03 Pro i orange, off-white och svart, och V06 i orange, white ice blue, svart och black ice blue.

Genuint anpassad. Ny formverktyg, en anpassad lins, ett anpassat gränssnitt, en anpassad firmware-version, en anpassad applikation. Allt är tillgängligt, men varje alternativ medför en kostnad, en tidsplan och en konsekvens för överensstämmelse. Kategorin finns och är inte ett misslyckande; den är helt enkelt ett annat program med en annan ekonomi, och designfasen är där du får veta vilket slags program du befinner dig i.

Designfasens faktiska arbete är att sortera en kravlista i dessa tre kategorier, med en namngiven ansvarig för varje post, och att göra det före specifikationsmötet snarare än under det. Ett krav som inte har sorterats är ett krav som besvaras av den person i rummet som har störst säkerhet, vilket inte är samma sak som den person som har rätt.

Vad varje kategori ålägger programmet att bära

Den matrisen är värd att läsa långsamt, eftersom den översta raden är den enda som inte bär något. Ett krav som är fastställt av plattformen kostar inget extra och tillför inget till tidsplanen, eftersom arbetet redan gjordes innan programmet startade. Ett konfigurerbart krav påverkar enhetspriset och tar som mest några veckor i anspråk. Ett genuint anpassat krav innebär en engångskostnad plus en enhetskostnad, tar flera veckor i anspråk, kräver ny dokumentation och är — avgörande — förlorat så snart du åtar dig det.

AI-genererat fotografi som illustrerar odm development: designfasen och dess beslut — bild 1 av 3

De sex beslut som är billiga här och dyra senare

  1. Modellen, från den publicerade serien eller en ny utvecklingsversion. Allt nedströms beror på detta. En plattformsmodell med er varumärkesattribut är en konfigurationsuppgift, medan en ny utvecklingsversion är ett utvecklingsprogram med annan kostnad och annan tidsplan. Detta är det enda beslutet i listan som inte kan omprövas billigt senare.
  2. Batteri- och laddningskonfigurationen. Bestämd av plattformen, konfigurerbar inom den eller ny. Cellen avgör drifttiden, begränsar vilka alternativ för hölje som finns tillgängliga, bestämmer laddningsgränssnittet och styr transportdokumentationen. Det är beslutet som har störst räckvidd per insats.
  3. Kameran, eller frånvaron av en. De publicerade nivåerna är 8 MP och 13 MP, och ingenting har publicerats om sensorn själv, synfältet eller videospecifikationen. Beslutet i designfasen är alltså vilken nivå ni väljer, inte vilken sensor – och om sensorn spelar roll för era påståenden är svaret att den måste fastställas separat innan ni bestämmer er.
  4. Gränssnittet och kontrollerna. Kapacitiv touch på ljudmodellerna, fysiska knappar och indikatorer på AR-ingången samt fjärrstyrd avtryckarknapp på D17 och ZH12. Detta beslut har konsekvenser för hållbarhet och täthet och behandlas sällan som ett designbeslut alls, vilket är anledningen till att det fattas av den som har provmodellen.
  5. Gränsen mellan firmware och applikation. Om applikationen är er, plattformens eller en hybrid, och vem som underhåller den. Detta är beslutet med längst svans, eftersom en applikation är ett permanent ansvar och en skillnad i firmwareversion mellan er utvärderingsmodell och er första leverans är ett påstående i vykant.
  6. Industridesignen och färgen. Om bågen är ett av de publicerade alternativen eller en egen form, och om logotypen sitter på templesarmen, höljet, lådan eller alla tre. Alla dessa val är kostnadsfria före frysen och dyra efteråt.

De sex beslut som fattas i ODM:s designfas och deras kostnad för fördröjning

Fyra av de sex kan kräva ny verktygsgjutning om de fattas efter frysen. Det är den mest användbara enskilda kunskapen om designfasen: den är inte främst en kreativ fas, utan den sista punkten där fyra dyra beslut fortfarande är billiga.

Varje av de sex har också en andra fråga kopplad till sig, och det är den andra frågan där programmen börjar divergera. Modellfrågan har en fråga om serielivscykeln: förväntas den här modellen att finnas kvar i katalogen i fyra år, och om så är fallet, är den då den första i en familj snarare än en fristående modell. Batterifrågan har en transportfråga: vad innebär cellvalet för transportdokumentationen och förpackningen, eftersom båda förändras tillsammans med det. Kamerafrågan har en påståendefråga: Om specifikationen inte är publicerad, vad får annonsen innehålla, och vem ansvarar för formuleringen?

Kontrollfrågan har en användbarhetsfråga som hör till köparen snarare än till tillverkaren: är kapacitiv styrning rätt för en produkt som ska användas med handskar, i regn eller av någon som inte tittar på den. Firmwarefrågan har en livscykelfråga: vem uppdaterar grenens kod under år två, och vad händer med en enhet vars gren inte längre stöds. Bågfrågan har en skalfråga: överlever logotypbehandlingen övergången från en fabrikstillverkningsvolym till en annan, eftersom logotypmetoderna skiljer sig mellan små och stora serier, och en logotyp som måste gjutas om i större skala innebär en förskjutning av tidsplanen.

Ingen av dessa andra frågor kräver att en leverantör svarar, och alla är billiga nu. Det är mönstret bakom tabellen: designfasen är inte platsen där kreativiteten sker, utan där de irreversibla besluten fattas medan de fortfarande är reversibla.

Hur en designfas ser ut när den misslyckas

Den dåliga varianten är mycket förutsägbar, och att känna igen den tidigt är mycket värdefullt.

Den börjar med en specifikationsmöte där köparen presenterar ett kravdokument och leverantören svarar rad för rad. Leverantören säger ja till det som är enkelt, nej till det som är omöjligt och något tvetydigt till det som är dyrt. Ingen skriver ned de tvetydiga raderna eftersom de besvarades muntligt, och mötet avslutas med en gemensam känsla av framsteg som inte stöds av något dokument.

Tre veckor senare kommer en förproduktionsenhet och två krav är inte uppfyllda. Det ena var genuint omöjligt och ingen trodde leverantörens svar; det andra var möjligt till en kostnad som ingen nämnde, eftersom kostnadssamtalet också skedde muntligt. Köparens position är att båda hade avtalats. Leverantörens position är att inget av dem hade specificerats. Båda positionerna är försvarsbara, och programmet har nu en tvist som kommer att ta längre tid att lösa än den ursprungliga frågan hade tagit att tydliggöra.

Den dyra versionen av det här felet är inte tvisten. Det är det efterbud som görs för att få den att upphöra. Köpare släpper ofta ett krav för att återfå tidsplanen, och det släppta kravet är ibland det som var hela skälet till programmet. Det som överlever är en produkt som ingen argumenterade för.

Sättet att undvika det är processuellt snarare än kulturellt. Varje rad får ett skriftligt svar, varje tvetydigt svar omvandlas till antingen en kostnadsuppsatt alternativlösning eller ett uttryckligt avböjande, och varje efterbud registreras som ett beslut med ett namn mot sig. Kravfasen täcker det sorteringsarbete som måste ske innan något av detta händer.

Det finns en diagnos värd att känna till, eftersom den inom några minuter berättar om en designfas är på rätt spår. Be om kravlistan i dess nuvarande form, tillsammans med svaret som lämnats mot varje rad och datumet då svaret lämnades. Varje friskt program kommer att returnera ett dokument med namngivna ansvariga och datum. Varje program som inte är friskt kommer att returnera en beskrivning av ett möte. Skillnaden spelar större roll än den låter, eftersom ett program utan den dokumentationen inte alls kan förhandlas — det finns ingen baslinje att göra efterbud från, så varje efterföljande samtal öppnar allt som kommit dessförinnan.

Tre varningssignaler är värda att peka ut specifikt. Den första är en leverantör som besvarar ett krav utan att säga vilken kategori det faller i, eftersom det svaret senare kommer att citeras som om det vore samma åtagande i båda fallen. Den andra är en köpare som kommer med en konkurrents specifikation i stället för med ett användningsfall, vilket leder till en design som matchar en konkurrents beslut utan att matcha köparens kunder. Den tredje är ett program med fler än två krav markerade som toppprioritet, eftersom en sådan prioriteringslista inte är en prioriteringslista.

Hur man utvärderar en designfas som ett samarbete med en leverantör, snarare än som en händelse, kokar ner till tre observationer. Se vad som händer med ett krav leverantören inte kan uppfylla: ett bra utfall är ett uttryckligt avböjande med närmaste alternativ. Se vad som händer med ett krav leverantören kan uppfylla till en kostnad: ett bra utfall är en kostnadsuppsatt alternativlösning, varken ett löfte eller ett avböjande. Se vad som händer med ett krav som ingen av dem är säker på: ett bra utfall är en skriftlig notering om att det är olöst, med en ansvarig och ett datum. Program som beter sig konsekvent i alla tre avseenden är de program som är värda att tas med i urval, och program som beter sig olika i alla tre avseenden är det inte.

Innan du bestämmer dig för en designriktning är kriterierna korta: varje krav har ett skriftligt svar, varje svar anger sin kategori, varje kundunikt element har en kostnad och en leveranstid kopplad till sig, och varje olöst element har en ansvarig och ett datum. Om dessa fyra håller har designfasen gjort sitt jobb, oavsett hur kreativ den kändes.

Hur en designfas går till när den görs väl

AI-genererat fotografi som illustrerar odm-utveckling: designfasen och dess beslut — bild 2 av 3

De fyra frågorna som avgör fasen på ett enda möte

Vad är make-or-buy-gränsen för det här programmet? Gränsen mellan vad tillverkaren redan har byggt och vad du beställer avgör både tidsplanen och var risken ligger. En köpare som aldrig ställer den frågan spenderar programmet osäker på vilka kostnader som är engångskostnader och vilka som är strukturella, och det är vad kostnadsuppdelningen handlar om i detalj.

Vilka av mina krav är kommersiella och vilka är tekniska? Ett krav som finns för att en konkurrent har det är ett kommersiellt krav, och att behandla det som ett tekniskt ger en design som ingen kan bygga till den standard du hade i åtanke, samtidigt som det ser ut att man håller med om den. Den här frågan tar tio minuter och tar regelmässigt bort en tredjedel av kravlistan.

Vad ärverkar programmet från plattformens certifiering? Om radiomodulen och cellen är låsta ärverkas delar av konformitetsläget och behöver inte göras om. Det är en tidsplansfördel värd att känna till från början, och det är den fördel som oftast lämnas på bordet eftersom ingen frågade vilka delar som ärverkas och vilka som är nya.

Vad är versionshanteringspolicyn? Hur firmwareversioner släpps, hur provversionen avhjälps mot den version som levereras och vem som avgör när de skiljer sig åt. Det är frågan som förebygger den vanligaste överraskningen i ett sent skede i ett ODM-program, och det är värt att få ett skriftligt svar innan den första provversionen i stället för efteråt.

De sex besluten mot den fas som gör dem dyra

En femte fråga är värd att lägga till, även om den inte handlar om design, eftersom den avgör om designbesluten fortfarande kommer att vara rätt om arton månader: hur länge förväntas den här modellen finnas kvar i sortimentet. En produkt som är avsedd att finnas kvar i fyra år bör utformas för att kunna få ett tillbehör, en förpackningsändring och en firmwareuppdatering som kommer under år tre, medan en produkt som är avsedd för en enda säsong kan utformas för att lanseras och sedan tas ur sortimentet. Båda alternativen är legitima; att utforma för det ena och planera för det andra är det som skapar den dyra överraskningen.

En sjätte fråga ställs sist men bör ställas först: finns det en konfiguration i det publicerade sortimentet som redan uppfyller större delen av de här kraven? I en kategori med hundratals modeller och ett genuint brett konfigurationsutrymme är detta inte en osannolik möjlighet. Det är vanligt, och att hitta närmaste matchningen innan designfasen börjar tar regelmässigt bort ett verktyg, en firmwaregren och en applikationsbyggning från ett program som skulle ha offererats som en nyutveckling. Den närmaste matchningen är inte alltid rätt — det finns vanligtvis ett krav som den inte uppfyller — men att veta vilket krav det är och vad det skulle kosta att täppa till är en mycket bättre utgångspunkt än ett blankt papper.

Det finns en sjunde fråga som nästan aldrig ställs och borde ställas: vad har konkurrenterna i den här kategorin som det här programmet inte kan ha? Inte som en funktionslista, utan som en avgränsningsövning. En köpare som i förväg har fastställt att en viss möjlighet ligger utanför omfattningen har sparat sig från att upptäcka den i en designgranskning med någon senior närvarande, och har även sparat leverantören från att offerera den.

odm-utveckling: Vad en ODM-prototyp måste avgöra

AI-genererat fotografi som illustrerar odm-utveckling: designfasen och dess beslut — bild 3 av 3

Gränsen mellan egenutveckling och inköp, som i själva verket är ett riskbeslut

Den fråga som leder till störst förändring i ett program handlar inte om specifikationer. Den handlar om var gränsen mellan det som redan finns och det som måste byggas faktiskt går, eftersom en enda linje avgör kostnaden, tidsplanen och — mindre uppenbart — vilka risker programmet bär.

En köpare som ber tillverkaren att bygga en modifierad plattform har valt att bära utvecklingsrisken: tidsplanen beror på designarbetet, kostnaden beror på om det arbetet lyckas första gången, och regelöverensstämmelsen måste fastställas på nytt eftersom stycklistan har ändrats. En köpare som konfigurerar en befintlig plattform har valt att bära en annan risk: specifikationen är begränsad, differentieringen är mindre och det kommersiella utfallet beror på positionering snarare än på utvecklingsarbete.

Ingen av vägarna är bättre. Det som är fel är att välja utan att veta, vilket händer när en kravlista kommer in utan någon syn på gränsen och tillverkaren antar att köparen avser den billigaste vägen till en demonstrationsenhet i stället för ett produktionsprogram. Leverantörer är inte hinderliga när de ställer frågan; svaret avgör verkligen vad de offererar, eftersom de två svaren beskriver olika produkter.

Det finns fyra tecken på att gränsen avgörs fördefault i stället för genom ett beslut. Det första är en kravlista som beskriver funktioner i stället för resultat, så att ingen kan avgöra vilka som är nödvändiga. Det andra är en tidsplan med ett enda datum och inga faser, så att ingen kan se vilken del som antogs vara snabb. Det tredje är en budget som anges som en totalsumma utan marginal för ett andra verktyg, vilket starkt tyder på att endast ett verktyg förväntas och att ingen har kontrollerat det. Det fjärde är ett applikationskrav som formulerats som en funktion i stället för som en ägandearrangemang, vilket nästan alltid betyder att ägandefrågan har skjutits upp och kommer att dyka upp vid värsta möjliga tidpunkt.

Sättet att avgöra det är att skriva ner gränsen i en enda mening, ta med den i avtalet och sedan pröva varje efterföljande krav mot den. Krav som ryms inom meningen ingår i det befintliga programmet. Krav som inte gör det är antingen en nyutveckling, en ändring av omfattningen eller ett krav som bör utelämnas — och alla tre alternativen är bättre utfall än ett krav som i tysthet blir någons problem i månad fyra.

När gränsen är formulerad slutar de tre kategorierna vara en åsikt och blir i stället ett test. Ett krav är plattformsbundet om plattformen redan erbjuder det, konfigurerbart om katalogen redan innehåller det och anpassat om ingetdera är sant. Testet är enkelt, upprepbart och snabbt, vilket är precis därför som det fungerar. Det kan tillämpas på ett nytt krav i månad sju med samma säkerhet som på det första kravet i vecka noll.

Vad man bör fråga när gränsen ifrågasätts är enkelt: vad skulle behöva vara sant för att detta skulle vara en konfiguration snarare än en utveckling, och hur lång tid skulle det ta att fastställa? Svaret är normalt ett visst antal veckor och en viss teknisk insats, vilket är tillräckligt för att fatta ett beslut. Ett ja eller nej är nästan aldrig till hjälp.

odm development: Klassificera varje krav i en av tre kategorier

Vad våra publicerade alternativ låter dig avgöra nu

Vi berättar ärligt vilka av era krav som hör hemma i respektive kategori, inklusive vilka krav som inte kan uppfyllas på plattformen och vilken närmast tillgängliga konfiguration som finns. Vi vill hellre ha den diskussionen under designfasen, när den bara kostar ett samtal, än under produktionen inför serieproduktion, när den kostar ett verktyg.

Vi säger också tydligt att de publicerade alternativen är de enda alternativen. Vår katalog anger laddtider, angivna driftstider, cellkonfigurationer, laddmetoder, kameraupplösningar, fodralens kapacitet och färgalternativ för två modeller. Utöver det är det anpassad utveckling med en kostnad och en tidsplan, och vi lämnar ett pris på det sättet i stället för att betrakta det som en variant i katalogen.

Den skillnaden är skälet till att designfasen bör köras mot en skriven kravlista i stället för en muntlig beställning. Om ni skickar oss kravlistan klassificerar vi den som plattformsbunden, konfigurerbar och genuint anpassad, markerar varje post med närmast tillgängliga konfiguration där sådan finns och identifierar vilka krav som är kommersiella snarare än tekniska – innan någon öppnar en CAD-fil och innom programmets kostnad har blivit ett belopp som ni redan förbundit er till.


Relaterad läsning

Skicka kravlistan, så klassificerar vi den som plattformsbunden, konfigurerbar och genuint anpassad innan någon öppnar en CAD-fil.

Chatta på WhatsApp
Din upplevelse på denna webbplats kommer att förbättras genom att tillåta cookies.