Orsaken till att prototypfasen i ODM-utveckling innebär större risk än motsvarande steg i ett OEM-program ligger i ett enda ord: ägarskap. I ett vanligt OEM-samarbete finns designen redan och fabriken vet redan hur den ska tillverkas, så prototypen bekräftar det som redan är känt. I ODM tillhör designen köparen och prototypen är den första punkten där designen möter fabriken befintliga plattform, formverktyg, process och testmöjligheter. Nästan allt som går fel i det här steget går fel därför att man antog att de två var kompatibla, vilket de inte var. Den här artikeln tar upp vad fasen behöver fastställa, hur man tidigt kan se om den fastställer detta och vad man bör fråga medan det sker i stället för efteråt.
Prototypfasen i ODM-utveckling: de åtta punkter som behöver fastställas
En prototyp är inte en demonstration. Den är ett mätinstrument, och precis som andra mätinstrument har den en definierad lista över vad den kan mäta. Allt utanför listan förblir olöst oavsett hur många enheter som tillverkas. De åtta punkterna nedan avgör om programmet fortsätter, och var och en har en specifik fråga och ett specifikt underlag som avslutar den.
1. Dimensionering och monteringsfrigång. Om elektroniken får plats i höljet så som det är ritat. Det låter trivialt och är ändå det vanligaste felet, eftersom en design som ritats i ett CAD-verktyg inte tar hänsyn till toleranskedjan, fästena, ledningsdragningen eller monteringsordningen. Skillnaden mellan ritningen och den fysiska delen upptäcks normalt när ett formverktyg ska skäras, vilket är den dyraste platsen att upptäcka den på.
2. Värme. Om enheten kan drivas vid en temperatur som ramen klarar. Höljet är värmevägen mot huden, så designen måste visa vart värmet tar sig. Den fråga som är värd att ställa är yttemperaturen vid hudkontaktpunkten under full belastning, inte i vila. En mätning i vila är behaglig, enkel att ta fram och värdelös för beslutet.
3. Antennen. Om radiosystemet fungerar i den här ramen. Höljet är en del av antennens miljö, och en design som aldrig utvärderats i sitt slutgiltiga hölje innebär en öppen fråga om radiofunktionen. Fråga om en bedömning behövs göras innan formverktyget skärs, eftersom svaret efteråt blir dyrt på ett sätt som inte har något med pengarna att göra.
4. Knappar, portar och tätningar. Om de tätar och fungerar som de ska. En knapp i ett tätt hölje är en rörlig del som passerar genom ett hål, och det är en designfråga snarare än en tillverkningsfråga. Knapparnas känsla bestäms av mellanrummet, slaget och kupolkraften, som alla fastställs i formverktyget. Ett subjektivt beslut som tas muntligt vid prototypgranskningen blir därför permanent när formverktyget stängs.
5. Tillverkningsbarhet. Om produktionslinjen kan tillverka enheten enligt ritningen med jämn takt. Detta är det steg där det visar sig att en ritning inte går att tillverka som den är skriven, och det är avsevärt billigare här än efter att den första produktionskörningen har planerats runt den.
6. Formverktyg. Om ett nytt formskikt behövs eller om ett befintligt verktyg kan modifieras. Ett modifierat verktyg är snabbare och billigare, men det bär med sig historiken från det den tidigare tillverkade, vilket är värt att fråga om i en due diligence-granskning i stället för att upptäcka det vid den första provkörningen.
7. Överensstämmelsekonfigurationen. Om prototypen är den konfiguration som ska bedömas. En modellkod bör fastställas i det här steget, eftersom bedömningen gäller en viss konfiguration och en ändring därefter innebär en ny bedömning. I den här kategorin anger katalogtexten varken CE, FCC eller RoHS och innehåller ingen rad om överensstämmelse för någon modell, så en sent konfigurationsbyte kan inte undergräva publicerad text – det förändrar det köparen måste inhämta skriftligen.
8. Kostnad. Vad enhetskostnaden blir vid volymproduktion. Prototypen är den första punkten där ett verkligt pris kan tas fram i stället för en uppskattning, och i många program är det talet värde än prototypen själv, eftersom resten av affärsfallet bygger på det.
De åtta är inte åtta uppgifter som ska arbetas igenom i ordning, eftersom kostnaden för att upptäcka problem sent skiljer sig kraftigt mellan dem. Tre av dem — dimensionering och spelrum, värme och antenn — kan endast besvaras med en fysisk detalj och är därför tidskritiska och måste besvaras innan verktyget låses. Ytterligare tre — tillverkningsmöjligheter, ersättningsregeln och konfigurationen — kan besvaras genom analys innan något skärs till, och det kostar ingenting att besvara dem i förväg. De återstående två, kostnad och acceptans, är slutsatser snarare än frågor och har bara mening när de övriga sex har resulterat i något att kostnadssätta och något att acceptera. Att ordna de åtta på detta sätt i stället för efter deras numrering är skillnaden mellan en prototypfas som informerar programmet och en som bekräftar det.

Varför ODM-prototypfasen misslyckas oftare än motsvarande OEM-fas
Fyra strukturella skillnader förklarar det mesta av detta, och var och en har en praktisk åtgärd som kan tas med i programmet i stället för att upptäckas i efterhand.
Designen har aldrig byggts av någon. I ett OEM-samarbete har designen en produktionshistoria, hur gammal den än är. I ett ODM möter köparens design en fabrik som tillämpar sitt eget ingenjörstänkande på den. Det tankesättet är vanligtvis bra och ibland annorlunda än vad som avsågs, och skillnaden blir först synlig när något fysiskt måste hända.
Plattformen under designen är en kompromiss. En ODM-prototyp byggs vanligtvis på en befintlig plattform, eftersom det kostar mer och tar längre tid att börja från noll. En plattform ger en validerad radio, ett validerat batterisystem, en validerad monteringsmetod och en validerad testmetod — och den förmedlar antaganden om användning, driftscykel, värmelast och användningssammanhang som gjordes för en annan produkt. Prototypens uppgift är att ta reda på vilka av dessa antaganden den nya designen bryter mot.
Två organisationer ansvarar för beslutsloggen. I ett OEM har fabriken vanligtvis ansvar för den. I ett ODM är designbesluten köparens, byggbesluten fabrikens, och de beslut som förloras är precis de som vardera sidan utgick från att den andra hade registrerat. En gemensam logg med versionsnummer och en namngiven ansvarig kostar ingenting och förhindrar den vanligaste källan till veckolånga diskussioner.
Ingen har dokumenterat vad prototypen inte bevisar. Prototyper lockar till optimism. Ett program som anger de frågor som prototypen inte kommer att besvara — processkapacitet vid volymproduktion, livslängd, dokumentationsläget och det kommersiella erbjudandet — är betydligt mer robust än ett som behandlar ett lyckat bygge som en milstolpe i sig.
Ytterligare två strukturella skillnader är värda att nämna eftersom de är mindre synliga och lika dyra. Den första är att köparens specifikation kan komma in i en form som fabriken inte kan agera på: en visuell referens, en konkurrentens publicerade siffror eller ett kravdokument som skrevs innan någon fastställde om kraven rent fysiskt kan uppfyllas tillsammans. En bra fabrik tolkar inte sådant dokument i smyg. Den bygger det som står och rapporterar skillnaden, vilket kan ge upphov till en dyr och något awkward diskussion. Den andra är att det saknas kostnadshistoria att rimlighetsbedöma mot. I ett återkommande program är föregående enhetskostnad ett riktvärde. I det första ODM-programmet är det enda riktvärdet ett offert, så den första riktiga kostnadsdiskussionen är också första gången någon testar om offerten var ett tal eller en ståndpunkt — vilket är ytterligare ett skäl att begära en uppdelning i stället för en totalsumma.
Fyra återkommande mönster för fel i denna fas
Verktyget skärs till innan designen är fastställd. Frestelsen är verklig, eftersom att skära ett verktyg innebär ett åtagande och ett åtagande känns som framsteg. Åtgärden är att frysa designen, och en frysning bör vara ett dokument med versionsnummer och en signatur, inte ett beslut som fattades på ett möte. Om frysningen sker på ett möte öppnas den upp igen på nästa möte, där någon behöver öppna upp den.
Det första verktyget kräver flera iterationer. Ett första verktyg för en ny form är sällan rätt från början. Kostnaden för en iteration är verktygstid plus material plus störningar i tidplanen, och störningarna i tidplanen är vanligtvis den största av de tre. En fabrik som anger en enda verktygscykel för en ny form lämnar vanligtvis ett uppskattat fel svar, och det ärliga svaret är ett förväntat intervall tillsammans med den utlösande faktorn för varje extra cykel.
Överensstämmelsekonfigurationen förskjuts efter verktygsbytet. Den klassiska orsaken är en komponent som inte längre är tillgänglig och ersätts. Det är en liten förändring med stor konsekvens, eftersom den flyttar den testade konfigurationen bort från den som levereras. Det är precis därför som det finns en regel för ändringsstyrning, och den viktiga regeln är den som anger vilket underlag en ersättning ogiltigförklarar.
Kostnadssiffran kommer utan en uppdelning. En enhetskostnad som anges i prototypfasen är vanligtvis ett enda belopp som täcker allt och som inte går att förhandla om, eftersom det inte finns någon del i den att förhandla om. Be om en uppdelning — verktygskostnader, komponentkostnader, montering, test, förpackning, fast programvara, overhead — så förändras samtalet från en diskussion om ett belopp till en diskussion om strukturen. Om volymantagandet bakom beloppet inte anges är beloppet inte en offert och bör inte tas med i affärsfallet.
Var och en av de fyra har en åtgärd som kostar nästan ingenting att införa i god tid och mycket om den införs sent. Därför är de värda att hantera som programregler snarare än som lärdomar.
För verktygsbytet före frysen är åtgärden en signatur. Ett dokument om designfrysning med versionsnummer, datum och namngiven godkännare kostar ett möte och förvandlar en diskussion om avsikt till en kontroll av versionen. För verktygsiterationerna är åtgärden en skriftlig förväntan: ett förväntat cykelintervall, den specifika utlösande faktorn för varje extra cykel och vem som beslutar. En leverantör som anger ett intervall med utlösande faktorer modellerar arbetet; en leverantör som anger en enda cykel skyddar ett datum. För konfigurationsförskjutningen är åtgärden en ersättningsregel som anger vilket underlag en ändring ogiltigförklarar — bedömningen, den tekniska filen, testresultaten, garantipositionen — i stället för en regel som enbart kräver anmälan. Anmälan utan konsekvenser är så luckan öppnas igen senare. För kostnadssiffran är åtgärden struktur: en uppdelning, en angiven volymbas och en känslighetsanalys vid halva volymen. En leverantör som tillhandahåller alla tre har prissatt programmet; en leverantör som tillhandahåller ett har lämnat en prisrad.

Arbeta igenom de åtta punkterna med en leverantör
Det mest användbara en köpare kan göra i detta skede är att ställa de åtta punkterna som frågor med ett skriftligt svar bifogat, i stället för som en designgranskning med ett muntligt resultat. Fjorton frågor värda att ställa, i den ordning de vanligtvis blir relevanta:
- Vad har den här prototypen byggts för att bevisa, och vad bevisar den uttryckligen inte?
- Vilka designbeslut är fortfarande öppna, och vilka är frysta under ett versionsnummer?
- Var finns toleransstacken, och har monteringsfrigången kontrollerats fysiskt eller endast på ritningen?
- Vad är yttemperaturen vid hudkontaktpunkten vid full arbetsbelastning, och hur mättes den?
- Har radiot bedömts i det här höljet, eller återstår en bedömning?
- Vilket underlag för inträngningsskydd finns för den här konfigurationen, och är det övertaget eller nyframtaget?
- Hur många verktygscykler förväntas, och vad utlöser specifikt ytterligare en cykel?
- Är modellkoden låst vid det här tillfället, och är prototypen den konfiguration som kommer att bedömas?
- Vilka komponenter har enda leverantör, och vad är ersättningsregeln om någon av dem blir otillgänglig?
- Vad är enhetskostnaden vid den planerade volymen, och hur ser uppdelningen bakom beloppet ut?
- Vilket volymantagande baseras kostnadssiffran på, och vad händer med den vid halva volymen?
- Vad är beslutsloggen, vem underhåller den och hur kan jag ta del av den?
- Vilka av de åtta punkterna kan ni belägga i dag, och vilka kräver en byggnation?
- Vilka av de åtta punkterna förväntar ni er avgöra tidplanen med?
De två sista skiljer en leverantör som driver en process från en leverantör som beskriver en. Den första visar var programmets verkliga risk ligger innan pengar binds; den andra visar om leverantören har modellerat programmet eller reagerar på det.
Svaren i sig själva innehåller information, och det är värt att läsa dem för strukturen snarare än innehållet. Ett starkt svar på toleransfrågan anger stapeln, den position där den kontrollerades och vad som mättes. Ett svagt svar säger att montageet var bra. Ett starkt svar på frågan om verktygscykeln ger ett intervall med kopplade utlösare; ett svagt svar ger ett enda värde. Ett starkt svar på konfigurationsfrågan anger modellkoden och bedömningsmetoden; ett svagt svar säger att certifieringen hanteras. När ett svar verkligen är okänt är det användbart att ange en metod för att ta reda på det i stället för att uppskatta, och en uppskattning som erbjuds i stället för en metod är den tydligaste signalen i hela utbytet att programmet hanteras med optimism.
När de här fjorton frågorna används hos flera leverantörer bildar de kriterier för en kortlista snarare än en jämförelse av adjektiv. Avvägningen att hålla i åt är hastighet kontra belägg: en fabrik som inte svarar på någonting snabbt kommer att förlora ett program som behövde hastighet, och en fabrik som svarar på allt snabbt utan att ange någon metod kommer att förlora ett program som behövde belägg. Tecken på att en leverantör beskriver i stället för att utföra dyker upp på samma tre ställen varje gång — ingen angiven metod, ingen utlösare kopplad till ett datum och ingen konsekvens angiven för ett misslyckat kriterium — så det är värt att föra med sig de här tre signalerna från ett samtal till nästa som röda flaggor, i stället för att upptäcka dem på nytt varje gång.

Granskning av prototyppåståenden under en leverantörsrevision
När du bedömer en fabrik i stället för att beställa från en behöver prototyppåståendet i sig kontrolleras. Fabrikens tidigare prototyper är den bästa tillgängliga evidensen för hur den kommer att hantera dina, och de är billiga att inspektera jämfört med allt annat i revisionen.
Det är värt att be om att få se fem artefakter, i den här ordningen. Prototypens byggdokumentation, som visar om enheterna byggdes med produktionsverktyg eller med ett separat provverktyg, eftersom det senare är mycket svagare evidens än det förra. De obearbetade mätdata från minst ett kriterium, som visar om fabriken mäter och registrerar eller producerar slutsatser. Villkoren för ägande av verktyg, eftersom ett verktyg som betalats av en kund och lämnats kvar i fabriken är en förhandlingsposition lika mycket som en tillgång. Ändringsloggen för varje konfiguration som har levererats, som visar om fabriken någonsin har bytt ut en komponent efter bedömningen och hur den hanterade det. Avslutningsdokumentationen för det som gick fel i det senaste programmet, som är mer informativ än någon lista över kapaciteter eftersom den visar vad som händer när något misslyckas.
Fyra iakttagelser är värda att behandla som allvarliga. En fabrik som inte kan ta fram byggdokumentation för prototyper av sitt eget tidigare arbete visar att dess prototyper inte registreras systematiskt. En fabrik vars mätdata består av ett enda sammanfattande värde per test kommer inte att leverera enskilda mätvärden för din pilot på begäran. En fabrik vars verktyg ägs av kunder som har lämnat håller kvar på verktyg som den inte har något avtalsgrundat stöd för att återanvända. Och en fabrik utan någon dokumenterad avslutad misslyckande är en fabrik som antingen aldrig har haft ett allvarligt misslyckande eller inte har skrivit ner något av dem; det första är osannolikt, så det andra är det mer användbara antagandet.
Vad vi kan belägga i dag, och vad vi publicerar
Våra egna begränsningar är värda att ange tydligt, eftersom de är samma begränsningar som varje köpare i den här kategorin bör testa för. Vår katalog publicerar de produktdata som designen bygger på: färgvalen, batterikapaciteterna, laddningsgränssnitten, kameraklasserna, fodralens kapaciteter, den angivna driftstiden, de strukturella funktionerna och laddtiderna. Vi publicerar en vikt för en modell — 158 g för MT6 — och inte publicerad för de övriga. Sensormodellen, synfältet, videospecifikationerna, mikrofonvärdena, linsens prestanda, rapportnumren för ingressskydd och tätningsmaterialet är inte publicerade.
Det vi inte publicerar är våra ledtider för prototyper, våra utvecklingskostnader, våra verktygskostnader, våra minimibeställningsmängder eller vår produktionskapacitet. De uppgifterna är interna, och en köpare som erbjuds dem av någon annan bör betrakta erbjudandet i sig som information.
Det vi kommer att göra är att gå igenom de åtta punkterna ovan med dig utifrån en specifik design och berätta vilka av dem vi kan svara på i dag, vilka som kräver en byggnation och vilka som sannolikt är den vanligaste orsaken till att programmet försenas. Prototypfasen är ett test och inte en presentation, och ett program som når prototypfasen med en design som fortfarande är öppen har inte avslutat kravfasen — den har börjat den två gånger.
Det är värt att vara konkret om vad ett skriftligt svar på var och en av de åtta punkterna innehåller, eftersom skillnaden mellan ett användbart och ett oanvändbart svar oftare beror på en detalj än på en meningsskiljaktighet. För dimensionering och spelrum anger ett användbart svar toleranskedjan, kontrollmetoden och det uppmätta värdet vid den trängsta punkten. För värme anger det mätpunkten, belastningen och instrumentet. För antennen bifogar det bedömningen för det aktuella höljet eller anger ett datum och en väg för att ta fram en sådan. För knappar och tätringar anger det aktiveringskraften och det täthets tillstånd som konstruktionen är validerad för. För tillverkningsbarhet anger det cykeltiden som linjen visade och defektfrekvensen i provkörningen. För verktyg anger det om verktyget är nytt eller modifierat, vad det tidigare tillverkade om det är modifierat och hur många cykler som krävs för att få en stabil del. För konfigurationen anger det modellkoden och bekräftar att den bedömda versionen och prototypversionen är identiska. För kostnaden anger det kostnadsfördelningen, volymunderlaget och känsligheten vid halva den volymen. En leverantör som kan ta fram alla åtta punkterna skriftligen före den första provkörningen beskriver ett program snarare än att sälja en prototyp, och den skillnaden är det mest användbara att fastställa i det här skedet.
Relaterad läsning
- ODM-utveckling
- Stegen i ett utvecklingsprogram
- Provkörningar och hur man specificerar en sådan
- Kan jag börja med en liten testorder
Skicka designen och de öppna frågorna, så berättar vi vilka av de åtta punkterna som avgör tidsplanen.



