Varje ODM-program har samma åtta faser, och anledningen till att program misslyckas är sällan en fas som har utförts dåligt. Det är en fas som har hoppats över under tidspress eftersom dess resultat såg ut som dokumentation snarare än något bärande. ODM-utvecklingsfaser spelar roll som en sekvens eftersom varje fas producerar något som nästa fas inte kan producera på egen hand, och en komprimerad fas producerar inte ett svagare resultat – den producerar inget resultat alls.
Den skillnaden är värd att framföra tydligt från början, eftersom det vanliga reaktionen på ett försenat program är att arbeta hårdare med de faser som synligt ligger efter, vilket är montering och testning. De faser som egentligen ligger efter är dem vars resultat är ett dokument, och det är dem ingen kan se glida i tiden förrän det är för sent att återställa.
ODM-utvecklingsfaser: de åtta resultaten och vad varje ett förhindrar
1. Kravdefinition. Resultat: vad produkten ska göra, för vem och i vilken miljö – inte hur den ska tillverkas. De flesta tvister i efterföljande led spåras tillbaka till ett krav som beskrev en lösning snarare än ett behov, eftersom två lösningar då jämfördes med varandra i stället för med behovet som båda avsedde att tillgodose.
2. Plattformsval. Resultat: en vald plattformsklass, motiverad av arbetslasten. Det är i denna fas som arbetslasten går före specifikationerna, och vår egen katalog illustrerar fappen väl: kapacitetsrankningen vänder på svaret, eftersom plattformarna för barn på 40 mAh uppger ungefär tjugo timmar medan kameraplattformarna på 290 mAh uppger ungefär sju. En köpare som väljer utifrån den publicerade kapacitetssiffran skulle välja plattformen som gör minst arbete.
3. Fryst specifikation. Resultat: ett dokument som anger modellen, produktionsrevisionen, variantlistan och de överenskomna publicerade siffrorna. Detta är styrdokumentet för allt som följer efter, och ett program utan ett sådant hanterar alla sina risker genom förval i stället för genom beslut.
4. Design och verktyg. Resultat: framtagda verktyg, med ägande, ändringskostnad och villkor vid programavslut skriftligen. Verbala villkor för verktyg är den vanligaste enskilda orsaken till dyra tvister i denna kategori, eftersom båda parter minns samtalet men ingen minns villkoren.
5. Valideringsprov. Resultat: en enhet som matchar den frysta specifikationen och en dokumentation av vad som har testats mot den. Provet är den första punkten där specifikationen bevisas i stället för att bara anges.
6. Överensstämmelsebygge. Resultat: en teknisk fil som beskriver den konfiguration som faktiskt ska levereras. Det är i denna fas som en leverantörs dokumentationsluckor blir kostsamma, och det är den fas som oftast skjuts upp – eftersom det i ett sortiment där varken cellkemi, cykellivslängd, certifikatnummer eller sensorspecifikation publiceras inte finns något att bygga filen från.
7. Provproduktion. Resultat: belägg för att produktionslinjen kan reproducera det validerade provet. Det är en annan fråga än om provet var bra. En fabrik kan tillverka ett utmärkt handbyggt prov som produktionslinjen inte kan upprepa, och att upptäcka den skillnaden vid storskalig produktion är det dyraste sättet att hitta den.
8. Produktionsrelease. Resultat: en levererad produkt plus en överenskommen ändringsprocess för allt som följer efter. Ändringsprocessen är det resultat som oftast glöms bort, och det är den som förhindrar att fas fyra upprepas vid varje efterföljande order.

Fasen där program faktiskt misslyckas och varför den verkar ofarlig
Fyra mönster för misslyckande står för de flesta program som går fel, och inget av dem ser ut som ett misslyckande när det inträffar.
Att hoppa över fas ett under press resulterar i en specifikation som beskriver konkurrentens produkt i stället för din egen. Det tydliga tecknet är en kravlista skriven med ett annan företags annonsspråk – funktioner i stället för resultat, utan några uppgifter om miljön eller användaren. Det är svårt att upptäcka eftersom dokumentet är detaljerat och mötena om det är substantiella.
Att frysta fas tre för tidigt resulterar i en specifikation som inte kan ta in en ändring du behövde i fas fem. Det tydliga tecknet är ett frysningsdatum som infaller före det datum då det sista kravet fastställdes. En frysningspunkt som verkligen är en frysningspunkt är en bra sak; en frysningspunkt som tillämpas på en ofullständig lista omvandlar bara senare arbete till ändringsbegäran.
Att driva fas sex sent är den dyraste uppskjutningen i listan, eftersom en överensstämmelsebygge efter att produktionen har startat inte kan göras snabbt, och ett publicerat påstående som föregår en produktändring innebär återkallelse snarare än rättelse. Skillnaden mellan rättelse och återkallelse spelar kommersiell roll: en rättad specifikation är en administrativ händelse, medan ett återkallat påstående innebär en produktåterkallelsesdialog med en återförsäljare.
Att utelämna steg åtta innebär att varje repetitionsorder öppnar upp besluten från steg fyra och sex igen. Tecknet på detta är att den andra ordern tar lika lång tid att specificera som den första, vilket alltid förklaras som en avvikelse och aldrig är en avvikelse.
Det som gör dessa misslyckanden svåra att upptäcka är att varje ersätter en aktivitet med en artefakt. Ett möte hölls, så ett steg genomfördes. En kalkyl uppdaterades, så specifikationen frystes. Provkörningen genomfördes, så linjen validerades. Varje ersättning är rimlig i stunden och oförsvarsbar vid granskning, vilket är anledningen till att testet som fångar dem är enkelt: kan nästa steg inledas enbart utifrån artefakten, eller behöver någon förklara den?
Det finns ett femtonde mönster som ligger under de andra fyra, och det är värt att benämna eftersom det förklarar varför alla tillåts. Det är antagandet att stegen är seriella. I ett program som verkligen är seriellt kan det andra steget inte börja förrän det första är klart, vilket är exakt därför som det första steget komprimeras när ett datum flyttas. I ett program som inte är genuint seriellt – och de flesta faller inte i den kategorin – har stegen beroenden som är snävare än sekvensen antyder. Kravdefinition, plattformsval och det kommersiella arbetet kan fortsätta parallellt med det tidiga designarbetet. Det som inte kan fortsätta parallellt är sådant som beror på en fryst specifikation, vilket är anledningen till att fryspunkten utgör den verkliga kritiska vägen och inte det första steget.
Följden för en köpare som planerar en tidtabell är att den deadline som spelar roll är fryspunkten, och allt före den bör mätas mot fryspunktens datum snarare än mot lanseringsdatumet. En köpare som mäter steg ett mot lanseringsdatumet kommer att acceptera ett steg ett som inte kan ta fram en användbar specifikation inom återstående tid, eftersom det enligt det mättet ser ut att ha gott om marginal.
Steg åtta är det som alla glömmer
Ändringsprocessen är steg åttas egentliga innehåll, och det är värt att komma överens om fyra saker före lanseringen i stället för efter att den första begäran kommer.
Vem som får begära en ändring och på vilken nivå. Om svaret är vem som helst inom köparens organisation är ändringsprocessen inte en process. En namngiven beställare och en namngiven godkännare på vardera sidan kostar ingenting att fastställa och förhindrar större delen av oklarheterna.
Vad en ändring kostar och hur lång tid den tar. Kostnaden är inte alltid pengar – för flera kategorier av ändringar är den en påverkan på tidtabellen, en påverkan på överensstämmelsen eller en påverkan på dokumentationen, och en beställare som bara informeras om påverkan på tidtabellen kommer att söka en väg runt den.
Vad som händer med överensstämmelseläget när konfigurationen ändras. Det är den punkt som köpare utelämnar, och den som förvandlar en liten modifiering till ett regelverksproblem. Om en komponent ersätts på grund av tillgänglighet är frågan inte om produkten fortfarande fungerar; det är om det dokumenterade underlaget fortfarande beskriver produkten. Om regeln fastställs i förväg blir svaret en process och inte en utredning.
Det finns en fjärde punkt värd att lägga till, och det är den som skiljer ett program från en order. Vad som händer med priset när volymen ändras, och vad som händer med konfigurationen när marknaden ändras. Ett program som har kommit överens om en ändringsprocess kommer att hantera en andra modell i samma familj; en order kommer att behandla den som ett nytt program och lämna ett nytt pris från början. Köpare som avser att bygga ett sortiment snarare än en produkt bör fastställa detta i steg åtta i stället för att upptäcka det vid den andra lanseringen.
Det är värt att vara konkret om hur ändringsprocessen ser ut i praktiken, eftersom termen täcker flera olika dokument. Det mest användbara är en enda sida som anger: de ändringsklasser som är kostnadsfria för köparen och endast kräver underrättelse; de klasser som kräver offert och leveranstid; de klasser som kräver en reviderad specifikation och reviderad produktion; och de klasser som kräver en granskning av överensstämmelsen. Köpare som fastställer dessa fyra klasser i steg åtta upptäcker att de flesta ändringar de oroade sig för faller inom den första eller den andra klassen, och att den dyra diskussionen endast gäller en liten minoritet.
Samma sida bör ange vad som händer med pågående arbete. Om en ändring kommer in medan enheter är i montering är kostnaden inte bara omtillverkningen; det är även materialet som kastas och den återkommande kontrollen. Att komma överens om att leverantören bär kostnaden för kastat material när ändringen begärdes sent, och tar betalt för det när den begärdes tidigt, är en regel som förebygger återkommande diskussioner och kostar ingenting att fastställa i förväg.
Det finns ett femte element, som är minst tekniskt och bland de mest värdefulla: en namngiven person på vardera sidan som kan säga nej utan att eskalera. Utan en sådan person blir varje ändringsbegäran en organisationsförhandling i stället för ett beslut som fattas av ingenjörerna, och de som bäst kan bedöma effekten är just de som inte kan åta sig att stå fast vid den.

Kontrollera varje fas i stället för att anta att den har genomförts
Verifieringsfrågan för varje fas har samma form: vad skulle jag behöva se för att veta att detta har gjorts, och kan jag få det i dag. När frågorna tillämpas fas för fas blir svaren korta och oglamorösa.
För fas ett, kravuppsättningen med en ansvarig för varje rad. För fas två, resonemanget som kopplar arbetsbelastning till klass, i två stycken i stället för en presentation. För fas tre, den låsta specifikationen i sig, med en byggrevision och ett datum. För fas fyra, de skriftliga verktygsvillkoren, som är det svåraste dokumentet att få och det mest värdefulla. För fas fem, testprotokoll mot låsningen. För fas sex, den tekniska filen, eller en ärlig redogörelse för vilka rader som saknas och vem som tar fram dem. För fas sju, underlaget från pilotprojektet, inklusive vad som inte testades. För fas åtta, den skriftliga ändringsprocessen.
Två av dessa är regelmässigt svårare än väntat, och båda pekar på samma underliggande problem. Verktygsvillkoren är svårare eftersom ingen vill lyfta frågan om ägande just när relationen är god. Den tekniska filen är svårare eftersom den kanske inte finns, och att fråga om den finns avslöjar svaret innan det finns något program för att ta emot den.
Hur man utvärderar en leverantör avseende fasdisciplin, snarare än utifrån det program de för närvarande driver, handlar om att begära ett färdigt fasartefakt från ett slutfört program i stället för från det här. En leverantör med en välorganiserad fil för en levererad produkt berättar något som inte går att fejka om hur de driver nästa produkt. En leverantör som erbjuder sig att ta fram det först efter att beställningen har lagt berättar något annat.

Vad som förändras vid den andra beställningen
De åtta faserna är utformade för en första produkt. Vad en köpare egentligen vill ha är i de flesta fall ett sortiment, och den andra beställningen är där ett program antingen blir ett sortiment eller förblir ett engångsprojekt med en leverantör som var trevlig under det första.
Kriterierna som skiljer de två åt är enkla och värda att testa i god tid. Finns det en överenskommen variantlista i fas tre, eller specificerades den första produkten som en enda konfiguration? Finns det en prisstruktur per volym, eller var det första priset ett enda förhandlat belopp? Finns det ett modellnamnsschema med utrymme i, eller fick den första modellen ett namn som inte kan utvidgas? Finns det en regelefterlevnadsomfattning per marknad som förutser den andra marknaden? Om alla fyra av dessa besvaras redan för den första beställningen eliminerar de nästan all friktion från den andra.
När de inte besvaras öppnas faser ett, två, tre och fyra upp igen i tur och ordning, och de öppnas som förhandlingar snarare än genomföranden. Det är mekanismen bakom den tidigare observationen att en återkommande beställning tar lika lång tid att specificera som den första. Det är inte en avvikelse i leverantörens process; det är vad som händer när den första beställningen behandlades som ett engångsprojekt.
Det finns också en dimension av regelefterlevnad som griper köpare som noggrant planerat sortimentet. En andra modell i samma familj innebär vanligtvis en andra modellista i den tekniska filen och i vissa kategorier även en andra bedömning. Köpare som antog att en andra färgvariant eller en annan kapacitet i fodralet var en förpackningsändring blir ofta överraskade, eftersom en ändring av modellistan är en ändring av underlaget.
Hur man utvärderar en leverantör på om de kan driva ett sortiment, snarare än ett enda program, handlar om att först fråga efter variantlogiken och sedan fråga efter priset. En leverantör med en variantstruktur förklarar den i en mening och visar vilka delar som är fasta och vilka som väljs. En leverantör utan en sådan struktur ger samma konfiguration en gång till och behandlar den andra som en ny förfrågan. Skillnaden syns i det första samtalet, och det är mycket billigare att fastställa den än att upptäcka den efter två lanseringar.
Innan ni väljer en leverantör för ett sortiment i stället för en produkt är checklistan de fyra kriterierna ovan plus en kommersiell fråga: vad kostar den andra modellen i utvecklingstid, och ingår det i offerten eller debiteras det separat? Svaret avgör om sortimentet kan växa kostnadseffektivt eller om varje tillägg kräver en ny förhandling.
Avvägningen är värd att benämna, eftersom strikt hantering av räckvidd har en kostnad. Att ena variantstruktur i steg tre innebär att man accepterar begränsningar nu – en fast plattform, en fast cellfamilj, en fast uppsättning färger – i utbyte mot mindre friktion senare. Köpare som vill ha fullständig frihet under år ett får ofta betala för det under år två, och köpare som begränsar sig för hårt under år ett upptäcker under år tre att begränsningen de införde för att spara pengar har blivit det som deras kund jämför. Inget av felen syns i början, vilket är anledningen till att beslutet bör fattas medvetet i stället för som standard.
Där vår dokumentation begränsar steg sex
Vi levererar steg två till fem och åtta, och vi anger tydligt att steg sex för närvarande begränsas av vår egen dokumentation, inte av något i programmet.
Mer specifikt: Vår katalog publicerar kapacitet, angiven drifttid, laddningsgränssnitt, laddtid, fodralskapacitet, Bluetooth-version för 14 av 28 modeller samt anpassningsmöjligheter per produktklass. Den publicerar inte cellkemi, cykel livslängd, utbytbarhet, akustiska mätningar, sensor- och videospecifikationer, ramvikter utöver för en modell, underlag för ingressprovning eller något certifikatnummer.
Ett program vars överensstämmelselast beror på dessa rader måste inhämta dem separat, och det är en fråga för steg sex snarare än steg sju – en skillnad som är värd att lyfta fram tidigt, eftersom steg sex har externa ledtider kopplade till sig medan steg sju inte har det.
Den praktiska konsekvensen är en regel som vi skulle tillämpa på våra egna program om vi drev dem med denna dokumentation. Börja inte steg sex som ett enda block i slutet. Börja så snart konfigurationen är fastställd och behandla varje saknad rad som en separat post med en egen ansvarig och en egen ledtid, eftersom en begäran om cellkemi och en begäran om ett certifikatnummer är olika frågor med olika tredje parter och de löses inte tillsammans. Program som slår ihop steg sex i en enda fas upptäcker att den långsammaste posten definierar fasen, medan de andra sex posterna blir klara tidigt och då inte är användbara.
Det finns en sekvensdetalj inom steg sex som spelar större roll än den verkar. Den tekniska filen beskriver en konfiguration, inte en produkt, så varje ändring av konfigurationen upphäver en del av den – och de delar som sannolikt ändras är exakt de delar som tog längst tid att sammanställa. Ett program som låser steg sex före specifikationsfrysningen kommer att bygga filen två gånger; ett program som låser det efter att produktionen har startat kommer att bygga den medan det den beskriver fortfarande förändras. Rätt läge är omedelbart efter specifikationsfrysningen och före piloten, vilket är senare än de flesta köpare förväntar sig och tidigare än de flesta leverantörer föreslår.
Det är också värt att vara ärlig med vilka rader som sannolikt kan erhållas och vilka som sannolikt kräver beställning av mätning. Kapacitet, laddtid, laddningsgränssnitt och fodralskapacitet är katalograder som kan erhållas omedelbart. Bluetooth-version publiceras för 14 av 28 modeller och kan erhållas för de övriga genom att fråga vilken plattform en modell använder. Ramvikt publiceras för en modell och skulle behöva mätas för de andra. Cellkemi, cykel livslängd, underlag för ingressprovning, sensor- och videospecifikation samt eventuella certifikatnummer är de fyra svåra fallen: De kräver antingen en förfrågan till en komponentleverantör med en ledtid, en beställd mätning eller båda.
När en köpare frågar oss vilka av dessa vi kan leverera för ett namngivet program är det ärliga svaret uppdelat i tre delar, där den tredje vanligtvis är värdefullast. Vi kan leverera vissa rader i dag. Vi kan inhämta andra med en angiven ledtid. Och för resten kan vi definiera mätmetoden och kostnaden för att beställa mätningen, så att programmet inte blockeras medan frågan förhandlas. Certifieringsvägen beskriver hur den sekvensen normalt ordnas.
Vi hellre ser att köpare lägger mer tid på steg ett och tre än på steg fem och sju. Specifikationen är det enda dokumentet som hindrar alla downstream-steg från att tyst misslyckas, och det är också det dokument som oftast skrivs på en eftermiddag. Stegordningen presenteras under ODM-utveckling, riskposterna som varje steg hanterar finns i riskfaktorer, och vad en ändring påverkar beskrivs i kostnadsfaktorer för anpassning.
Relaterad läsning
- De fyra riskposter som en specifikation förhindrar – ODM-riskfaktorer
- Vad en ändring påverkar – kostnadsfaktorer för anpassning
- Kvalitetsgrinderna mellan steg fem och lansering – kvalitetsgrindar i utvecklingsprocessen
- Den motsvarande sekvensen för ett standard-OEM-samarbete – utvecklingsprocessen steg för steg
Skicka oss era krav för steg ett, så berättar vi vilken plattform vår dokumentation stöder.



