OEM/ODM-tillverkare av smarta glasögon · Shenzhen, Kina +86 19835872450 sales@cynrin.com
OEM & ODM

ODM-utveckling: IP-ägande och vem som förvarar filerna

Immateriella rättigheter i ett ODM-program handlar om vem som äger vilken artefakt. Det blir förvirrande eftersom ”designen” betraktas som en…

Av CYNRINs ingenjörs- och inköpsgrupp/ Sep 14, 2022/ 16 min läsning
ODM-utveckling: IP-ägande och vem som förvarar filerna

Immateriella rättigheter i ett ODM-program handlar om vem som äger vilken artefakt, och det blir rörigt eftersom ”designen” behandlas som en enda sak när den i själva verket är minst fyra, med olika ägare och olika praktisk betydelse. En klausul som anger att köparen äger designen skyddar ingenting specifikt, eftersom den inte anger vilken av de fyra, i vilken version, i vilket format eller var i förvaring som avses.

Den viktigaste skillnaden i denna kategori är mellan produktens fysiska form och programvaran i den. Ett varumärke som äger industri-designen men inte firmware äger den del av produkten som syns i butik, men inte den del som avgör vad som händer när en kund använder den — alltså den del som avgör om kundens upplevelse fortfarande finns om tre år om samarbetet upphör.

Vår publicerade position visar vad som står på spel. Den publicerade dokumentationen av anpassningen är inte en enda lista som omfattar hela sortimentet — kameranivån omfattar sju dokumenterade poster, ljudnivån fem, sportnivån fem och barnnivån två, och varje uppsättning skiljer sig från de andra. Därför är designen och programvaran det kommersiellt känsliga materialet. En köpare bör fråga vilka av de dokumenterade posterna som genererar en tillgång som överlåts fullt ut och vilka som endast licenseras. Färgalternativen för V03 Pro publiceras i tre och för V06 i fyra, vilket innebär att dessa färgsättningar är våra och dokumenterade; allt annat rörande färg är en egenutveckling. Konfidentialitet skyddar material; ägande avgör om du kan göra något med det. Avtal om sekretess är mekanismen för det första och fungerar inte alls för det andra.

Så ODM-utvecklingens IP-ägande är en fråga om vilken av de fyra artefakterna köparen får, i en form som den faktiskt kan använda.

De fyra artefakterna i en ODM-utveckling och den fråga som var och en väcker

ODM-utvecklingens IP-ägande: de fyra artefakterna och deras ägare

1. Industridesignen. Båggeometrin, profilen på benen och ytbehandlingen. Detta är den artefakt som ett varumärke troligast vill äga fullt ut, och det är också den som är svårast att skydda utan ett registrerat designskydd — eftersom ett registrerat designskydd skyddar utseendet snarare än konstruktionen. Det innebär att en konkurrent kan bygga något som ser annorlunda ut och fungerar på samma sätt, eller ser likadana ut utan att göra intrång. Registrerade rättigheter är jurisdictionsbundna och hör till den juridiska funktionens ansvar, inte till avtalsfrågan.

2. Designfilerna och verktygen. CAD-materialet, ritningarna till verktygen och formarna. De praktiska frågorna är fyra och alla är separata: vem som äger filerna, i vilket format de förvaras, vem som äger verktyget och var verktyget finns fysiskt. Ett verktyg som förvaras hos en leverantör utan ägandedokumentation är en tillgång som ingen part kontrollerar, och avsaknad av dokumentation är i sig resultatet — inte platsen.

3. Firmware och applikationen. Källkoden, byggsystemet, releasesprocessen och utvecklingsplanen. Den avgörande frågan är inte vem som har skrivit koden utan vem som kan ändra och underhålla den. En egen applikation är en permanent förpliktelse snarare än en leverabel, och vår publicerade position är att detaljerna om funktionerna — vilka modeller som stöds, var bearbetningen sker, om en prenumeration gäller och var data lagras — alla är inte publicerade. Det är precis det material som ett varumärke inte vill att en konkurrent ska ha och inte lätt kan ersätta.

4. Produktdatan. Påståendena, bilderna, produktsidorna, fältdata och kundinformationen. Detta är den artefakt som oftast antas ägas eftersom varumärket betalat för arbetet, och den skrivs sällan ner någonstans. Det är också den som betyder mest om ett program någonsin slutar dåligt, eftersom kundrelationen inte överförs tillsammans med produkten.

Var och en av de fyra har ett eget sätt att misslyckas, och det är att blanda ihop dem som gör ägandeklausuler vaga. Industridesignen misslyckas genom att vara skyddad i princip men omöjlig att tillämpa i praktiken, eftersom ingenting har registrerats i någon jurisdiktion och ingen har kontrollerat vilka jurisdiktioner som är relevanta för köparens marknader. Designfilerna och verktygen misslyckas genom att lämnas över i ett format som inte kan tillverkas från, eller genom att finnas hos en leverantör utan någon ägandedokumentation alls. Firmware och applikationen misslyckas genom att tilldelas i princip men kontrolleras i praktiken av den som har åtkomst till källkodsarkivet. Produktdatan misslyckas genom att aldrig nämnas.

Det är värt att hålla reda på svårighetsgraden, eftersom den avgör var en köpare bör lägga sitt förhandlingsarbete. Att få den industriella designen rätt är det lättaste av de fyra och det som syns mest, vilket gör det till det som köpare lägger mest tid på. Att få verktygspositionen rätt är svårare och viktigare, eftersom verktyget är det enda av de fyra som existerar fysiskt och därför det enda som kan flyttas, skadas eller förloras. Att få firmware-positionen rätt är svårast och skjuts oftast upp till en ändringsbeställning som ingen läser. Produktdatapositionen är det lättaste att komma överens om och den som oftast utelämnas helt.

Det finns en femte fråga som hör hemma i sammanhanget, även om den inte handlar om en artefakt alls: vad händer med ägandepositionen om leverantörens eget ägande förändras. Företagsägande kan överföras, pantsättas till en långivare eller ligga hos en koncernenhet som inte undertecknade avtalet. En köpare som tagit en överlåtelse från fel aktör upptäcker detta vid värsta möjliga tidpunkt, och lösningen är att ange den aktör som äger artefakten, inte företaget som råkar sälja den.

Är den här artefakten i praktiken din?

Ytterligare två artefakter ligger utanför dessa fyra och bör namnges, eftersom båda rutinmässigt antas ingå i de två första. Logotypfilerna och förpackningsfilerna är designfiler med en ägare, en version och en tryckprocess, och de lämnas över som flata, tryckfärdiga filer oftare än som redigerbara källfiler. Materialspecifikationen och testdokumentationen är varken design eller programvara, men de innehåller det största operativa värdet av allt i programmet, och de hålls vanligtvis hos leverantören utan att någon position alls anges.

AI-genererat fotografi som illustrerar ODM-utveckling: IP-ägande och vem som behåller filerna – bild 1 av 3

Vad du ska fråga när svaret är att det är plattformen

"Det är plattformen" är ett rimligt svar på en ägandefråga men ett dåligt slut på samtalet, eftersom det betyder att artefakten är äldre än programmet och skapades för någon annan. Det viktiga är inte om det är sant, utan vad som följer av det, och uppföljningsfrågorna är alltid desamma fyra.

Hur länge den har funnits och om den har använts på andra produkter. Om svaret är att den industriella designen har använts i ett tidigare program för ett annat varumärke, är köparens position mycket svagare än väntat, och att veta detta under den första veckan är mycket värdefullt.

Vad som ändrades specifikt för det här programmet och vem som äger den ändringen. Anpassning för en specifik köpare ger en mycket starkare position än den underliggande plattformen, och skillnaden dokumenteras vanligtvis någonstans även om ingen har tittat.

Om ett exklusivt arrangemang är tillgängligt och vad det skulle utesluta. Inom den här kategorin är exklusivitet ofta tillgänglig men sällan värd så mycket som köpare hoppas, eftersom den vanligtvis utesluter leverantören från att betjäna den specifika konkurrenten, snarare än att hindra konkurrenten från att bygga något liknande på en annan plattform.

Vad överlåtelsen skulle kosta, om överlåtelse alls är möjlig. Plattformsmaterial kan inte alltid överlåtas eftersom det innehåller teknik från tredje part med egna villkor – ett licensierat chipp, en licensierad mjukvarustack, ett licensierat designelement – och det ärliga svaret i sådana fall är en licens med begränsningar, inte en överlåtelse. Det är en fullt fungerande lösning, förutsatt att köparen vet detta före undertecknandet och inte först under en tvist.

Vilken mekanism behöver den här artefakten?

Det nästa du ska fråga, efter att du fått det svaret, är den fråga som skiljer en användbar lösning från en oanvändbar: vad skulle varumärket behöva göra annorlunda om det ville tillverka produkten med någon annan. Svaret är den faktiska kostnaden för ägandearrangemanget, uttryckt i arbete snarare än i pengar, och det är vanligtvis en mycket bättre grund för förhandling än någon procentandel av verktygskostnaden.

Hur du bedömer själva svaret innan du bestämmer dig är enkelt. En leverantör som förklarar vad som är plattform, vad som är anpassning, vad som är licensierat och vad som inte kan flyttas ger dig en användbar position. En leverantör som säger att allt kan överlåtas utan förbehåll har antingen inte tänkt igenom det eller avser inte att hållas till det, och i båda fallen får köparen veta det senare.

De fem frågorna du ska ställa innan du undertecknar något

  1. Vem äger designfilerna, och i vilket format förvaras de? Ett format som köparen inte kan öppna är inte ägande. Be att få en fil innan ni undertecknar, inte efter att relationen har blivit svår, eftersom en leverantör som vägrar visa att filen fungerar berättar något viktigt.
  2. Vem äger verktygen, var förvaras de fysiskt, och vad gäller underhållet? Ett verktyg med dokumenterat antal körningar och dokumenterat skick är en tillgång. Ett verktyg utan dessa uppgifter är bara en förhoppning. Underhållsfrågan är viktigare än ägandefrågan, eftersom ett verktyg som inte har underhållits behöver åtgärdas innan det kan producera en acceptabel del igen.
  3. Vem äger källkoden för firmware och applikationen, och vem underhåller dem? Ställ sedan den andra halvan av frågan, som är den halva som betyder mest: vad händer med kundupplevelsen om arrangemanget upphör. Om ingen underhåller applikationen får köparens kunder en applikation som slutar uppdateras, och köparen upptäcker det i värsta möjliga ögonblick.
  4. Vilka registrerade rättigheter finns, om några, och i vilka jurisdiktioner? Det omfattar om en design har registrerats, om ett varumärke har lämnats in och om något av det är under behandling. Svaret ändrar ingenting kommersiellt dag ett men ändrar allt i en tvist.
  5. Vad gäller produktdata, påståenden och kundinformation? Specifikt: vem äger innehållet i produktlistorna, vem äger kundlistan, vad händer med båda vid uppsägning, och om leverantören har någon rätt alls att använda köparens produktdata.

Hur en artefakt faktiskt byter ägare

AI-genererat fotografi som illustrerar ODM-utveckling: IP-ägande och vem som behåller filerna — bild 2 av 3

Testet av år tre: kan varumärket fortsätta med produkten?

Detta är frågan som avgör om ett arrangemang fungerar, och den ställs på detta sätt eftersom det är den enda versionen som ger ett användbart svar. De flesta ägandesamtal sker vid undertecknandet, när båda parter är optimistiska och ingen har information. Testet av år tre omvandlar en abstrakt fråga till fyra konkreta frågor.

Kan varumärket få designfilerna? I ett format som en annan tillverkare kan använda. Inte en tillplattad export, inte en utskrift och inte ett löfte om att de levereras senare.

Kan varumärket använda dem för tillverkning? Det kräver att filerna beskriver den aktuella produkten, inte produkten som den ursprungligen utformades. Designfiler avviker från den tillverkade produkten, och en överlämning av originalfilerna i stället för de aktuella filerna leder till en produkt som skiljer sig från den som godkändes.

Kan varumärket ändra dem? Det är i sin tur en annan fråga, och den kan begränsas av en registrerad design eller plattformslicens även när ägandet inte begränsas.

Kan varumärket fortsätta utan leverantören? Det kräver allt ovanstående plus verktygen, dokumentationen och – allra svårast – firmware-grenen och applikationen.

Testet av år tre, artefakt för artefakt

Två ytterligare frågor hör till samma uppsättning och ställs ännu mer sällan. Behöver varumärket exklusivitet, och i så fall från vem – eftersom ett exklusivt arrangemang i en kategori där en konkurrent kan ta samma plattform och ge den ett annat varumärke är av litet värde, samtidigt som det hindrar leverantören från att betjäna andra. Och vad händer med en designändring som varumärket inte vill ha: Om tillverkaren äger den industriella designen begränsas varumärkets möjlighet att skydda sin identitet till de delar som varumärket äger, och möjligheten att stoppa en ändring är nästan noll.

Avvägningen mellan bredd och säkerhet är den som köpare oftast avgör genom att välja att inte göra ett aktivt val. En bred överlåtelse – alla artefakter, alla versioner, alla territorier – känns stark och kan i praktiken vara svagare än en snävare överlåtelse med revisionsrätt, eftersom en bred bestämmelse får leverantören att motstå den under förhandling. En bestämmelse som motstås vid undertecknandet är en bestämmelse som tolkas snävt när tvisten uppstår. En snäv och specifik överlåtelse med angivet format, angiven plats och en uttryckligen angiven granskningsrätt är vanligtvis lättare att få och lättare att driva in. Det är en avvägning som är värd att känna till innan ni spenderar förhandlingskapital på fel bestämmelse.

Det finns också en punkt om ordningsföljd. Ägande och konfidentialitet är olika mekanismer som utför olika uppgifter, och diskussionen om konfidentialitet beskriver de fyra kategorierna av känsligt material. Ett avtal kan skydda en designfil som varumärket inte äger fullständigt, och ett varumärke kan äga en designfil som ingen annan är skyldig att hålla konfidentiell. Köpare förväxlar regelmässigt de två eftersom samma substantiv förekommer i båda dokumenten, och konsekvensen är att en konfidentiell designfil fortfarande inte är din.

AI-genererat fotografi som illustrerar ODM-utveckling: IP-ägande och vem som behåller filerna — bild 3 av 3

Fel som ser ut att vara ägande men inte är det

1. Att anta att designen tillhör varumärket eftersom varumärket betalade för den. Betalning är inte ägande, och i ett ODM är designen ofta tillverkarens plattform som anpassats för köparen. Den ärliga frågan är inte om ni betalade, utan om det ni betalade för skapades för er eller anpassades från något som redan existerade.

2. Acceptera en överlämning av designfiler i flatchformat, som varken kan användas för tillverkning eller skydda någonting. En flatchad fil är en bild av en design, inte en design, och att ta emot en sådan och tro att den är den andra är ett vanligt och dyrt misstag.

3. Lämna applikationen i en gråzon. Om applikationen är tillverkarens och bär varumärkets namn, är varumärkets kunder i ett förhållande med tillverkaren, och underhållsskyldigheten finns oavsett om någon har skrivit ner den. Gråzoner inom denna kategori löser sig själva, och de löser sig till förmån för den som har källkoden.

4. Inte dokumentera verktygets skick vid överlämningen, vilket är exakt den tidpunkt då antalet körningar och underhållshistoriken inte längre är känt. Det skick som dokumenteras är det skick som man senare kommer att argumentera om.

5. Behandla sekretessavtalet som om det sköte ägandefrågan. Det gör det inte. Ett avtal kan vara exemplariskt, vara upptillligt och ändå lämna varumärket utan något ägande som det kan använda.

odm development: Four artefacts and who should own each

Ett sjätte misstag förtjänar att benämnas eftersom det är det vanligaste av alla och samtidigt det minst synliga: att anta att ägandepositionen övergår från programmet till produktprogrammet. Det första programmet har ett avtal, en namngiven kontaktperson och uppmärksamhet. Den femte modellen i sortimentet har inget av det, och vid den tidpunkten har personen som kände till ägandepositionen lämnat organisationen. Frågan att ställa i år två är en enda: vilken artefakt har vi tilldelat, vilken har vi licensierat, och var finns dokumentationen för respektive post? Om ingen kan svara inom en minut har ägandepositionen aldrig dokumenterats.

Vad vi kan tilldela, vad vi licensierar och vad vi inte kan överföra

Vi kommer att dokumentera ägandepositionen för var och en av de fyra artefakterna, separat från sekretessvillkoren, och vi kommer att tydligt säga vilka vi kan tilldela, vilka som tillhör plattformen och var det praktiska svaret är en licens snarare än en tilldelning.

Vi kommer också att vara tydliga med att vår publicerade katalog — konfigurationerna, de elektriska raderna, färgalternativen och de allmänna teknologibeskrivningarna — är publicerad och varken kan göras konfidentiell eller överföras på nytt. Det konfidentiella materialet är det som inte är publicerat: designfilerna, den inbyggda programvaran, applikationen, de kommersiella villkoren och certifieringsstatusen.

Tre åtskillelser gör det mesta av arbetet i praktiken, och det är värt att fråga direkt om vardera av dem. Tilldelning kontra licens: en licens är ett tillstånd som kan begränsas av omfattning, territorium och giltighetstid och som upphör på en angiven dag, medan en tilldelning innebär en ägareförändring som inte har någon sådan begränsning. Plattform kontra specialanpassning: en ändring som gjorts specifikt för en köpare ger en avsevärt starkare ägandeposition än en anpassning av något som redan existerade, och skillnaden bör prissättas snarare än förutsättas. Artefakt kontra process: att äga en gren av inbyggd programvara är annorlunda än att äga publiceringsprocessen, och det är den senare som avgör om den förra är användbar.

Det praktiska sättet att använda de tre åtskillelserna är att be om en tabell i stället för en bestämmelse. Fyra rader, en per artefakt, tre kolumner — vad vi äger, vad vi licensierar och vad vi håller som plattform — med en rad under varje cell som beskriver begränsningen. Det tar en timme att ta fram, det är den enda artefakt som de flesta köpare fortfarande kan hitta i år tre, och det gör förhandlingen konkret i stället för abstrakt.

Det finns en sak vi inte kommer att göra, vilket är värt att ange eftersom det efterfrågas. Vi kommer inte att tilldela äganderätt till material som inte skapades för köparen och som en tredje part själv kan ha rättigheter till, eftersom en sådan tilldelning skulle vara ett påstående som vi inte skulle kunna stå för. Det vi kan erbjuda i ett sådant fall är en licens med angiven omfattning, angiven giltighetstid och angiven rätt att byta till en ny leverantör för kontinuitet, och vi kommer tydligt att ange vilka av de tre villkoren vi kan respektive inte kan uppfylla för ett givet program.

Det svaret är mer användbart än ett ja, och det är värt att förklara varför för en köpare som förväntade sig ett. En leverantör som tilldelar allt har antingen skapat mer än köparen betalat för eller åtar sig en förpliktelse som inte kan uppfyllas, och i den här kategorin är det den senare som är det vanliga fallet. Köpare som förstår att det ärliga svaret är en strukturerad licens kommer att förhandla om licensvillkoren – omfattning, varaktighet, kontinuitet – i stället för att spendera månader på att upptäcka att tilldelningsklausulen är snävare än förväntan bakom den.

Vad vi i gengäld skulle be en köpare att göra är lika enkelt: berätta vilka artefakter verksamheten verkligen behöver äga, snarare än vilka den skulle vilja äga. Den skillnaden utgör hela förhandlingen. En verksamhet som behöver äga verktygspositionen har ett tydligt och uppnåbart krav. En verksamhet som vill äga allt har ett krav som kommer att mötas av motstånd på grund av plattformen snarare än köparen, och motståndet kostar relationen mer än vad eftergivandet skulle göra.

Om du berättar vilka artefakter din verksamhet behöver äga säger vi vilka av dem vi kan överföra, vilka som kräver en licens och vilka vi skulle behålla som plattform. Diskussionen om skydd täcker den registrerade rättighetssidan, vilket är en annan mekanism än avtalsmässig äganderätt och är värd att planera före den första verktygsfrisläppningen i stället för efter en tvist.


Relaterad läsning

Berätta vilka artefakter du behöver äga, så säger vi vilka vi kan överföra.

Chatta på WhatsApp
Din upplevelse på denna webbplats kommer att förbättras genom att tillåta cookies.